yohannanyholm

Till att börja med vill jag hälsa er välkommen till ett vanligt blogginlägg med hederliga ord.
Min blogg har varit allt annat än förstklassig, då mitt försök att göra något annorlunda bara gav bottennapp.
Detta är då drivfjädern till dagens inlägg. Låt showen börja!

Min dag bara flög förbi, likt solen över Härnösand, och innan jag visste ordet av det var arbetstimmen slagen. Den matta och kraftlösa känslan i kroppen hade redan efter min entré, trängt sig fram. Denna känsla lyckades tydligen uttrycka sig i min nuna också,  då jag fick en taktfull kommentar som ungefär lät så här;
"Hjälp vad pigg du ser ut! Roligt att jag får äran att jobba kväll med dig...". Sparka på den som ligger, gör det, bara gör det du!
Min tillvaro lystes dock upp då jag fick syn på en namnskylt med de enastående, bedårande, förtjusande och genialiska bokstäverna Y o h a n n a. Den lilla plastbiten, med färgerna guld och svart, var veckans klimax, min alldeles egna höjdpunkt. Självklart var det ingen annan individ som förstod sig på min salighet över denna pinal. Det enda som hoppade ur deras munnar var;"som att din skylt skulle vara unik.". Så fan att den är! Mitt namn är enastående, exceptionellt och ojämförbart!

Under and in
Yohanna

"Att ibland kunna välja att inte vara seriös, det betraktar jag som en fin och vuxen egenskap."

Under and in
Yohanna

Emellanåt släger jag ur mig saker som:
"ibland känner man av pungen, då blir man glad."
Vid sådana tillfällen vill jag inte förklara mig, utan det är helt fritt att tolka och tyda.


Under and in
Yohanna

"Det man slickat på, det äger man!"

Under and in
Yohanna

Ibland händer det att folk besriver och framställer mig på detta sätt;
"Yohanna du är en som lever på andra, som en uteliggare fast med karisma".

Under and in
Yohanna

Nu tänker jag tillbaka på den tiden då jag var barn. När mamma och pappa stod för mina drag, när jag fick ha mössa fast jag inte ville ha, och när jag fick Barbie fast jag ville ha hennes syster Stacie.

Eftersom jag är född nittoett, var nittotalet mest bullar saft och kex. Men nittiotalet är ändå min barndom, den tid jag växte upp.
Vid den tiden var en häst min största dröm med sadel och färgen helst vit. Också en piska förståss, som fungerade som motor när man trampade på.
Pocahontas var min allra bäste vän, indianprinsessan som möter John Smith som var fast i londonsocietetens fördomar.

Men när jag ser tillbaks på allting som har hänt, ser jag i klartext att nittiotalet var ett skämt, när alla var så balla i en träningsoverall från adidas.

Och när hela sverige i brist på fantasi, missbrukade såpor som nya tider och rederiet. Då ville man bara sticka iväg och krevera.
Ja, teve slog igenom som aldrig förr och modet spreds via MTV och rapport. Alla ungar skulle ha märkeskläder, flickor skulle ha platåskor och en tintinfrisyr, då var pojkar komplett.

Men här sitter jag och säger att det var sämre då. Ja, här sitter jag och klagar men vad klagar jag på?
För i mina ögon bättras ingenting.
Nej, vi går på och blundar för vår verklighet, och reagerar inte på själviskhet. Tomma tunga huvuden går runt och tänker inte på nånting speciellt. Som det är nu irrar vi bara omkring.

Under and in
Yohanna